Ensemble Laude Novella ELNCD-0302: Den Bakvända Visan

Medeltida musik kors och tvärs

För medeltidens tonsättare var den musikaliska formen av stor vikt. Medeltidens formes fixes, 1300- och 1400-talets poetiska former i trubadurernas efterföljd, hade redan de, ytligt sett inverkan på musikens form: de fixerade, fasta, ofta tonsatta diktformerna virelai, ballade och rondeau verkar ibland labyrintiska med alla sina omtagningar. När sedan flerstämmighet utvecklas och nya notationssystem tas i bruk, blir det i det allmänna experimenterandet även intressant att syssla med musikalisk form. Det sena 1300-talets Ars Nova producerade musik som i sin påhittighet och komplexitet inte överträffades förrän på 1900-talet.

Precis som vi moderna människor, sjöng gärna medeltidsmänniskan i kanon. I Guillaume Dufays Par droit är överstämmorna skrivna i kanon, liksom i La harpe de melodie, som är ett strålande exempel på ögonmusik: stycket är nämligen noterat i form av en harpa, där strängarna utgör notlinjer! Här kommer ”bruksanvisningen” (se texten till stycke 14) runt harpkroppen verkligen väl till pass: utan den har utövaren ingen möjlighet att framföra stycket. Den italienska caccian i programmet, Chosi pensoso , är även den en kanon, där stämmorna ”jagar” varandra. 'I nattlig timma' (Le ray au soleyl) är en kanon, men av en mer komplicerad typ: här spelas samma stämma av tre musiker, fast i olika taktarter, en mensuralkanon.

Störtebeker (Quod jactatur) är ett exempel på en tämligen misslyckad trestämmig kanon: dissonanserna blir nästan outhärdligt starka och många.

Vanligt var också att som i sången om bibelns Sackeus (Zachæus arboris)ur Piae Cantiones, låta melodin i den tvåstämmiga satsen växla mellan de två stämmorna: första delen av melodin passar alltså harmoniskt ihop medden andra. Ce rondelet är skriven på samma sätt. Men det mest fulländade exemplet på kanon är väl ändå Tout par compas, skriven i form av en cirkel, med anvisningar till utövarna inskrivna i texten.

Men experimentlustan begränsade sig inte bara till att skriva olika slags kanon. Senmedeltidens isorytmiska motett är förstås i sig ett paradexempel:man tog en enstämmig kyrkosång, skapade en rytmisk mall som man stoppade in sången i, skrev två eller tre stämmor ytterligare i ett annat rytmiskt mönster. Den ursprungliga melodin, tenor, spelades ibland flera gånger, kanske i dubbla tempot, i halva tempot eller varför inte baklänges? När alla stämmor satts ihop, utgjorde den färdigkomponerade motetten med sina olika rytmmönster en perfekt enhet: allt till Guds ära.

Alla har vi nog roat oss med att hitta ord som är likadana både fram-och baklänges; exempel på sådana palindromer är 'radar', 'amma' och 'naturrutan'. Detta sysselsatte även medeltidens människor och medeltidens tonsättare.

Det mest kända exemplet på en musikalisk palindrom är kanske Guillaumede Machauts Ma fin est mon commencement ('Min början är mitt slut'), där stämmorna kan spelas både fram- och baklänges enligt föreskrifter angivna i sångtexten. O dolçe conpagno är också ett exempel på en retrograd komposition från senmedeltiden.

Varför då denna vurm för form? Musiken var en av de sju fria konsterna, septem artes liberales, som under antiken, men också under medeltiden, var fundamentet till skolundervisningen. Vid sidan av geometri, aritmetik och astronomi var musik ett av fyra fortsättningsämnen, och sorterades således med de naturvetenskapliga ämnena. Idén var från början att musikens spekulativa sida skulle studeras: hur de sju himlakropparnas rörelser gav upphov till sfärisk harmoni, vilka toner som egentligen producerades,
varför man inte kunde höra den himmelska musiken med mänskiga öron o.s.v. I ett sådant sammanhang kan alltså en polyfon sats beskriva eller åtminstone ge ett blekt återsken av ett skönt universum, där perfekta talförhållanden symboliserar världens harmoni. Kristendomen övertog mycket av detta antikens tänkande, men den sfäriska harmonin blev hos kristna författare snarare ett bevis på Guds existens och visdom.

Men det var nog inte alltid till Guds ära som man tog sig an uppgiften att skapa musikaliska metaforer. I en värld utan TV, där människor umgicks närmare än i vårt moderna samhälle, var en musikgåta med knepiga anvisningar ett bra sätt att skapa stämning i goda vänners lag. Plötsligt blir våra komplicerade, bakvända, ögonmusikaliska kompositioner nära besläktade med de medeltida skämtvisorna, där allt kan vara vänt upp-ochner: laxar sitter i grantoppar och rävar vaggar småbarn; liken sjunger och
drottningar sular skor.

Per Mattsson ©