Ensemble Laude Novella

Audio CD: pris inkl. moms och porto inom Sverige: 200,- SEK
- Beställa via e-post - ange leveransadress!

Piæ Cantiones, Anno 1582:

Ute Goedecke - sopran, blockflöjt, skalmej
Per Mattsson - viola da braccio, sinfonia, sång
Stefan Wikström - basun, sång, slagverk
Aino Lund-Lavoipierre - sopran
Annemieke Cantor - alto
Johan Folker - slagverk

next

 

klicka för en större bild!

Sångsamlingen Piæ Cantiones ecclesiasticæ et scholasticæ veterum Episcoporum, på svenska De gamla biskoparnas fromma kyrko- och skolsånger, trycktes första gången 1582 i Greifswald. Samlingen innehåller totalt 74 latinska sånger, de flesta enstämmiga. De är indelade i 11 grupper, med de första delarna innehållande musik till kyrkoårets högtider, jul, påsk etc. Därefter följer en del med sånger om livets eländighet, sedan en som behandlar skolpojkarnas liv (De vita scholastica). Det finns även några historicæ cantiones, och samlingens två sista sånger handlar om våren.

Mannen bakom verket hette Dijderijk Pehrsson Rwtha (Theodoricus Petri Ruuth), född i Borgå socken i södra Finland. Sannolikt gick han i katedralskolan i Viborg (han kallades senare för Svecus Wiburgensis). Viborg var det dåtida svenska rikets östra utpost, och ligger nu i Ryssland. 1581 skrevs han in vid universitetet i tyska Rostock, där humanismen hade en stark ställning. Där lät sig den unge Dijderijk Pehrsson påverkas av retorikprofessor Caselius’ kärlek till den antika litteraturen, och började själv att dikta, tydligt påverkad av nyhumanismen. Det är i denna miljö, där man t.o.m. översatte tysk kyrkosång till latin, som Pehrsson genomför utgåvan av de fromma sångerna. Genomsyrad av kärlek till antiken och det latinska språket gör Pehrsson, för att sprida sitt budskap, en satsning på ungdomen, helt enligt modern marknadsföringsteknik. Dijderijk Pehrsson säger i sitt förord att sångerna i Piæ Cantiones är allmänt kända i Sverige, ett Sverige som vid denna tid sträckte sig från Viborg i öst till Älvsborg i väst. Sångerna sägs vidare vara gamla "cantiones" som använts i svenska kyrkor och skolor. Några få kan spåras till förreformatoriska källor, och av dessa finns tre på denna CD: Insignis est figura, Mirum si læteris och Mars præcurrit. Möjligtvis kan en pedagogisk tanke anas, att Pehrsson gav ut Piæ Cantiones med en förhoppning om att också de övriga, mindre kända sångerna skulle komma att sjungas allmänt i riket.

Och det lyckades: sångerna kom att sjungas i hela det svenska rikets skolor under lång tid: exempelvis skriver Samuel Ödmann i sina Hågkomster… (1830) om hur han under sin skoltid i Växjö på 1770-talet sjöng "förträffliga" melodier med "besynnerliga titlar, t.ex. maris stella, divinitatis sella", som sannolikt syftar på Ave maris stella, divinitatis cella ur Piæ Cantiones. I östra landshalvan bevarades sångerna i det allmänna medvetandet ännu längre, med tryckta utgåvor så sent som på 1770-talet. Men vad var det för sånger som Dijderijk Pehrsson brann för att publicera, i ett rike som ännu år 1582 inte hade möjligheter att trycka musik?

Sångerna i samlingen benämns som fromma ("Piæ"…) för att särskilja just dessa sånger från de sånger av något mindre from art som annars förknippades med skolpojkarna, med djäknarna. Cantio är en sammanfattande term för senmedeltida visor på latin. Intressant är att man ofta kan skönja en dur- eller molltonart, vilket inte är vanligt i äldre kyrkosång; i en cantio rör sig melodierna inte sällan i treklanger (lyssna exempelvis på Omnis mundus eller In dulci jubilo).


klicka för en större bild!

När Dijderijk Pehrsson skulle sammanställa sin sångbok, måste utgångspunkten rimligtvis ha varit den musik han själv lärde känna under sin skoltid i Viborg och i Rostock. Skolornas repertoar var delvis densamma på skolor runt om i Europa, den spreds av studenter på resa mellan olika universitet, studenter som styrde kosan hem efter avslutade studier. En del av sångerna i Piæ Cantiones kan exempelvis spåras till Böhmen med universitetsstaden Prag i centrum. Ett par sånger har förbindelse med tolvhundratalets Paris och Philippe de Grevia. Det finns polska motsvarigheter, och ett intressant danskt spår: Dijderijk Pehrssons farfar var dansk, vilken betydelse det nu kan ha haft. Det finns i vilket fall ett antal sånger i Piæ Cantiones som också återfinns i äldre danska källor, exempelvis In vernali tempore, med text av rektorn i Århus Morten Børup, samt ett par sånger i en dansk "lärarhandledning" från mitten av 1400-talet. Intressant nog är en av dessa sånger en av fem "långsånger" som är skrivna i en redan då ålderdomlig sekvens- eller Leich-form (av dem finns på denna CD två: Avtor humani generis och Vnica gratifera legis.) För övrigt upptar dessa fem sekvenser tillammans mer än en fjärdedel av sångbokens innehåll.

I Piæ Cantiones’ förord står att "förnäma och berömda personer i Åbo har godkänt och reviderat sångerna", vilket antyder att Domkapitlet i Åbo hade fått säga sitt, att de hade utfärdat ett imprimatur. Under den oroliga tid som Piæ Cantiones gavs ut skulle helst ett sådant tillstånd finnas, så att man lätt skulle kunna importera och distribuera böcker med religiöst innehåll. Kyrkomyndigheten för östra rikshalvan var vid denna tid placerad just i Åbo. Granskningen av sångernas religiösa innehåll verkar ha gjorts av Jacob Finno, och om honom sägs att han "på vissa punkter" rättat de gamla sångerna. Om det är Finno eller utgivaren själv som står bakom de ofta klumpiga försöken att redigera de gamla Mariavisorna så att de istället ska syfta på Kristus, är svårt att säga.

Ungefär hälften av sångerna i Piæ Cantiones är unika: de saknar motsvarigheter i andra länder och källor, vilket skulle kunna tyda på nordiskt ursprung. Ramus virens handlar om helige biskop Henrik, som dräptes på Kjulo träsks is av bonden Lalli. Sångversernas begynnelsebokstäver bildar ordet RAGVVALDUS: ett akrostikon. Akrostika förekommer i fler sånger i Piæ Cantiones, exempelvis BIRCERUS (Birger) eller OLAUS (Olof), nordiskt klingande namn, vilket tyder på en textförfattare med nordiskt ursprung. Det har föreslagits att Ragvvaldus skulle kunna syfta på antingen biskop Ragvaldus I av Åbo (-1266) eller efterföljaren Ragvaldus II (-1321).

Under 1800-talet försökte man i England förnya carol-traditionen, och man letade aktivt efter ny, passande musik. Ett exemplar av Piæ Cantiones, som idag finns på British Library, hamnade 1853 i England och i händerna på John Mason Neale. Åren 1853-54 publicerade Neale 26 sånger ur Piæ Cantiones med engelsk text, ofta med ett innehåll helt fristående från originaltexternas. Till en av sångerna, vårvisan Tempus adest floridum, satte Neale en jultext och vips var en världshit född: Good King Wenceslas! Början av Tempus adest floridum återfinns f.ö. också i Carmina Burana, en bayersk 1200-talssångbok med bortåt 300 dikter och sånger (ofta betydligt mindre fromma än de i Piæ Cantiones!), skrivna av kringvandrande studenter och präster, s.k. vaganter eller goliarder. Häromåret gjorde man i ett annat kloster, i österrikiska Vorau, en spännande upptäckt: texten till en av de långa sekvenserna (eller leicherna) i Piæ Cantiones finns också i ett manuskript förvarat i klostret, men 250 år äldre än Piæ Cantiones. Inga spår av Florens iuvenalis virginis, som sekvensen heter, finns däremellan.

Piæ Cantiones innehåller både kyrkosånger och skolsånger. Att sången var viktig i 1500-talets skola, det vet vi. 1571 års skolstadga byggde på en "almenneligh scholseedh här i landet". Skolstadgan var detaljerad i sina anvisningar: varje dag, efter middagen, påbjöds en timmes sång. Med en sådan träning måste skolan ha fått en formidabel sångarresurs att förfoga över. Man känner inte till om instrumentalmusik förekom i skolan under 1500-tal eller tidigare, men under 1600-talet blev bruket av instrument allt vanligare, och instrument som basun och trumpet ansågs speciellt viktiga för de blivande prästerna. Bevarat notmaterial i stiftsstädernas bibliotek vittnar om att djäknarna flitigt övade på den flerstämmiga musiken, musica figuralis, vilken ansågs ge bäst utbyte rent ekonomiskt. Men man kan förmoda, att man också före 1600-talet framfört sångerna i Piæ Cantiones med instrument, följande en äldre, medeltida praxis med improviserade ackompanjemang av den enstämmiga sången. Ett sådant förmodande har varit utgångspunkten för många av tolkningarna på denna CD-utgåva.

Katedralskolornas främsta uppgift var att utbilda präster, och som präst måste man förstås kunna ta ton, men musiken var viktigare än så: den var en källa till livsviktiga inkomster för dåtidens skola. Djäknarna sjöng ofta i kyrkan, på bröllop och inte minst på begravningar. Begravningssången kunde under tider med hög dödlighet ruinera skolarbetet men i gengäld ge skönt klirrande mynt i skolkassan. Skolpojkarna gav sig också ut på landet och sjöng för bönderna, som enligt lag skulle ersätta pojkarna med reda pengar eller i natura. Ostiatimgång, från dörr till dörr, i staden och på landet, genomfördes flera gånger per år, och det är lätt att tänka sig att Piæ Cantiones’ många julsånger kom väl till pass vid vandringen före jul, och att vårsångerna i slutet av boken var viktiga när man gav sig ut vid pingst.

Eftersom språket i skolan var latin, kom sångerna i Piæ Cantiones säkert till användning vid de yngre elevernas språkinlärning. Men redan på 1500-1600-talet sjöngs en del sånger ur Piæ Cantiones i svensk översättning, och några av dessa sånger finns bevarade i sånghäften skrivna av djäknarna själva. Piæ CantionesVanitatum vanitas översattes av psalmboksförfattaren och astronomen Sigfrid Aron Forsius till Alle tingh på iordenne (CD2-11). Svenska översättningar gjordes också i lite större skala, exempelvis i Jonæ-Rhezelii psalmbok av 1619 (se CD1-5: Gudh uthsende Engel sin).

Dijderijk Pehrssons namn nämns överhuvudtaget inte i den andra utgåvan av Piæ Cantiones 1616. Anledningen var säkert politisk: Pehrsson hade sedan 1588 arbetat vid Johan III:s kansli som sekreterare, men hamnade efter kung Johans död 1592 i onåd hos hertig Karl, som i honom såg en anhängare till Sigismund, som ju var den rättmätige arvtagaren till den svenska tronen. Dijderijk Pehrsson anklagades för ekonomiska oegentligheter, och dessa anklagelser jämte det att han var anhängare till Sigismund gjorde att han landsförvisades 1602 och dog i exil i Danzig före 1617. Ordningen återställdes dock i 1625 års utgåva av Piæ Cantiones, bekostad av hans bröder och brorsöner: som utgivare anges återigen Dijderijk Pehrsson Ruuth.

Per Mattsson ©2009


viola-basun-slagverk:
Personent hodie

sopraner:
Vnica gratifiera

sinfonia-blockflöjt-basun-slagverk:
Ecce nouum gaudium

sopraner-sinfonia:
Ad cantus læticiæ

sopraner & viola:
Avtor humani generis

blockflöjt-viola-basun:
Æetas carmen melodiae

röster-viola:
Jesus Christus nostra salus 1

skalmej-basun-slagverk:
Jesus Christus nostra salus 2

viola-sopran:
In hoc vitae stadio

sopraner-viola-slagverk:
Mirum si læteris

sinfonia-basun-slagverk:
In stadio laboris

sopran-blockflöjt-viola:
Alle tingh på iordenne

sopraner-klockor:
Zachaeus arboris ascendit

blockflöjt-viola-basun:
Cedit hyems eminus

sopran-viola:
In vernali tempore

Finale: (komplett)

Tempus adest floridum

klicka för en större bild!