Ensemble Laude Novella

Helikon CD - HCD-1031: Ce moys de may

Som nordbor blir vi kanske en aning överraskade, när vi hör talas om att folk i medelhavsområdet prisar månaden maj lika ivrigt som vi själva. När vi samlas kring våra valborgsmässoeldar i huttrande kyla för att ta ett sista farväl av vintern, väntar vi oss snarast att det redan skall vara högsommar i Rom, Avignon eller Barcelona.

Redan på medeltiden, från 1100-talets occitanska trubadurer och framåt, finner vi emellertid att månaden maj firas som den verkliga vårmånaden även i sydeuropa - inte minst i detta urval av sånger och instrumentalmusik, huvudsakligen hämtade från sent 1300- och tidigt 1400-tal. (Guillaume Legrant verkar vara den ende i sällskapet som nämner april som den lämpliga tiden att plocka blommor, men även i det fallet tycks ändamålet vara att förbereda inför kommande majfestligheter...)

De årtionden runt sekelskiftet 1400 som producerade en sådan uppsjö av polyfona majsånger, hör samtidigt till de stormigaste i Europas historia, antingen vi väljer att kalla dem "olycksbringande", "fatalistiska och morbida" (Barbara Tuchman, i sin bestseller "En fjärran spegel"),/ eller "en kulturell skördetid" - följd på 1400-talet, av en "medeltidens höst" (Johan Huizinga, i "Ur medeltidens höst").

Bland de viktiga politiska gestalterna i Södra Europa - i denna Påveschismens och Hundraårskrigets tid - finner vi berömda, hänsynslösa och extravaganta feodalherrar som Gaston Phoebus av Foix, Jean av Berry, Giangaleazzo Visconti, liksom kungarna av Aragonien, Navarra och Cypern, som alla var betydelsefulla musikmecenater, för att inte tala om antipåvarna själva i deras mäktiga palats i Avignon, kallat "Babylon" av den besökande Petrarca.

Dessa herrar förväntades vara kunniga i musik och poesi, men i kontrast till sina occitanska föregångare på 1100-talet, skrev och komponerade de i allmänhet inte själva, utan överlämnade det åt handplockade yrkesmän. Vi kan minnas krönikören Froissarts ofta citerade ord, när han skriver att Gaston Phoebus "tyckte om att låta sina klerker sjunga och harmonisera sånger, rondeaux och virelais. Han tillbringade ofta ungefär två timmar vid bordet, och var mycket förtjust i sällsamma intermezzi, och efter att ha avnjutit dessa, lät han dem upprepas vid kavaljerernas och riddarnas bord". Johan, kung av Aragonien, var noggrann med att be sina ambassadörer att inte bara skicka "six bons xantres" ('sex skickliga sångare') att tjänstgöra i sitt kapell, utan att också försäkra sig om att de skulle "medföra den fullständiga musiken till mässan, och en bok som innehåller många motetter, rondeauz, ballader, och virelais".

De ledande sångarna och tonsättarna under den här perioden i generationen efter Guillaume de Machaut förefaller att passa perfekt in i denna romantiska bild, med sin extremt komplexa och "manierade" musikstil. Eftervärlden har döpt den till ars subtilior - den subtila stilen, som vidgar och spränger gränserna för alla de expressiva och rytmiska uppfinningarna i 1300-talets ars nova.

Vissa sånger i denna inspelning kan, med sina långa och oregelbundna melodiska linjer, kromatiska harmonier och motstridiga taktarter, passa in på definitionen av denna ars subtilior. Vid sidan av denna höviska medelhavsstil finns också ett stort antal enklare, men inte mindre virtuosa majsånger, som är fyllda av realistiska vårskildringar med imitationer av sjungande näktergalar, gökar och lärkor.

Denna enklare repertoar hör sannlikt snarare samman med borgerliga kretsar i Paris och de nordligare burgundiska områdena än med den centrala "manieristiska" miljön kring påvarna i Avignon.

Kanske man kan se dem som en parallell till de realistiska utomhus scenerna i de berömda månadsilluminationerna i de s.k. très riches heures som skapades av bröderna Limbourg för Jean av Berry.

Grunden för både den komplexa ars subtilior-stilen och för dessa mera realistiska majsånger hade redan introducerats i seklets början av Philippe de Vitry, som lanserade den 'nya konsten" ars nova med helt nya möjligheter att notera detaljerade rytmiska föropp, och av Guillaume de Machaut, den helt dominerande personligheten i senmedeltida polyfon världslig sång, baserad på de traditionella dansformerna rondeau, virelai och ballade.

fortsättning